Helsingin Sanomat publicerade den 1 september 2019 artikeln ”Mitä rikkaat todella ajattelevat?” som betyder ”Vad tänker de rika egentligen?”. Artikeln handlar om en nyligen publicerad och för närvarande unik forskning i Finland där Anu Kantola och Hanna Kuusela har undersökt de rikaste procentens uppfattningar om bland annat politik, andra finländare och sig själva. Forskningen och dess resultat har väckt mycket diskussion, och vissa av de som deltagit i studien verkar starkt tro att var och en är sin egen lyckas smed i livet. Men är det verkligen så enkelt? Har vi alla samma möjligheter att uppnå ett ”gott liv”? Har vi alla verkligen samma förutsättningar i livet?
Mitt svar är att saken är betydligt mer komplex. Jag stötte på ett inlägg på sociala medier av Pia Koskikuru, en ledande socialarbetare i Vantaa, där hon utmanar oss att reflektera över våra egna livsförutsättningar. Koskikuru frågar bland annat: Föddes du som en önskad och förväntad bebis, i en trygg plats där du fick vård? Hade du abstinenssymtom vid födseln, var du skadad på grund av din mammas alkoholbruk?
När du var en baby, fick du den vård du behövde? Fick du leenden, pratade någon med dig, blev du hållit i famnen? Hur var det med dina föräldrar när du var liten? Var de trygg vuxna för dig? Troddes du när du grät? Skrattade någon med dig? Fick du omvårdnad när du var sjuk? Hade du en säng med lakan som barn? Fanns det mat hemma? Tog dina föräldrar dig till biblioteket, lekparken, simhallen? Hade du vänner i skolan? Blev du mobbad? Fick du hjälp med läxorna? Kunde du sova om nätterna? Var ditt hem fullt av vuxna som drack, tog droger, bråkade? Behövde du vara rädd i ditt eget hem? Blev du slagen? Måste du fly från ditt hem? Hade du några fritidsintressen? Kom du till stugan, nöjesparken eller till skidåkning?
Hjälpte dina föräldrar eller någon annan vuxen dig att få ett sommarjobb? Hade du råd att betala för körkort, köpa bil? När du flyttade hemifrån, fick du hjälp med flytten? När din plånbok och kylskåp var tomma, fanns det någon kyl där du kunde gå och hämta mat? Hade du pengar, tillgångar eller investeringar på ditt bankkonto?
Är alla verkligen sin egen lyckas smed?
Frågorna är tankeväckande. Hur många av dessa frågor stämde in på din barndom, och hur många stämmer på dina barns barndom? Föreställ dig en situation där du föddes in i en familj där föräldrarna, av någon anledning, inte hade resurser att ta hand om dig och din välbefinnande, erbjuda dig ett tryggt hem och trygg föräldraföräldraskap. Att erbjuda dig fritidsaktiviteter, vara närvarande för dig, hjälpa dig med läxor, köpa böcker till gymnasiet eller yrkesskola. Man kan inte skylla på föräldrar som kanske själva har psykiska problem, arbetslöshet eller social utsatthet. Och ett barn som växer upp i en sådan familj kan inte jämföras med ett barn som fått mer stöd, mer materiellt välbefinnande och mer socialt kapital. Kan alltså verkligen alla vara sin egen lyckas smed? Ja och nej. Välstånd är arvbart, och samma gäller för fattigdom. En av de största orsakerna till social ojämlikhet i samhället är fattigdom bland barnfamiljer.
I Finland lever 120 000 barn i fattigdom. Effekterna av fattigdom börjar redan i ett mycket tidigt skede, under foster- och spädbarnstiden, då moderns upplevda stress påverkar fostrets hjärna genom att ”programmera” den för att möta en osäker miljö. Flera studier har visat att barnfattigdom skapar så kallad toxisk stress efter födseln, vilket stör den normala hjärnans utveckling och tillväxt. Detta leder till emotionella störningar, svårigheter i vänskapsrelationer och dåliga skolprestationer. Alla dessa faktorer ökar risken för senare social utsatthet, psykiska störningar, missbruk samt för tidig död.
Är alla verkligen sin egen lyckas smed?
Många av de problem som följer med fattigdom har också intergenerationella effekter. En person som har upplevt svår fattigdom under sin barndom har kanske inte de bästa förutsättningarna för att vara en god förälder. Eftersom fattigdom och den ständiga oron för försörjningen orsakar stress hos föräldrarna, vilket i sin tur begränsar tänkandet och uppmärksamheten, har detta negativa effekter på den tidiga interaktionen mellan förälder och barn. Enligt forskning är den tidiga interaktionen och dess kvalitet en av de viktigaste faktorerna som förutsäger människors lycka.
Om man vill påverka fattigdom och ojämlikhet måste man satsa på tidigt stöd till barn i riskgrupper och deras familjer och arbeta förebyggande. Om man ingriper först under ungdomsåren, då risken för social utestängning redan är betydligt högre, blir kostnaderna för samhället också mycket högre. Effektivt, forskningsbaserat förebyggande arbete kräver resurser och ekonomiska investeringar, men investeringar i resurser ger betydande besparingar efter barndomen. Genom barnpolitiska beslut kan man påverka välbefinnandet hos barnfamiljer, barns framtid och på lång sikt hela samhällets framtid.
En människa är aldrig ensam ansvarig för de förutsättningar hon har fått för sitt liv. Tyvärr definierar de förutsättningar man fått i livet i stor utsträckning vilken framtid man kommer att ha. Framtiden kan vi däremot påverka genom samhälleliga och politiska beslut.
