Traumatisering och familjeperspektiv

Traumatisering påverkar individens och familjens sätt att uppleva, minnas och berätta. Under de senaste åren har hjärnforskning gett oss mer kunskap om hur traumatiska erfarenheter påverkar hjärnan, och därmed minnet och den verbala och icke-verbala upplevelsen av trauma. Traumatiska minnen är av dissociativ karaktär. Vid det traumatiska händelseögonblicket, när kamp eller flykt inte är möjligt, riktas uppmärksamheten mot perifera, det vill säga icke-traumatiska stimuli. Detta förhindrar upplevelsen av smärta, ångest, rädsla och obehag. Perifera intryck lagras i explicit minne och de outhärdliga delarna av erfarenheten i implicitt minne. Därför har vi upplevelser som inte kan verbalt delas, utan endast starka bilder, kroppsliga händelser, mardrömmar, panik och stelhet kopplade till upplevelsen.

Symptomen hos en traumatiserad person är ofta kroppsliga. Symtomen kan visa sig som svårigheter att reglera upphetsningstillstånd, påträngande sinnesupplevelser, fysisk smärta eller känslor av bedövning. Dessa fysiska symtom påverkar i sin tur personens uppfattningar om sig själv. En traumatiserad person kan tro att de aldrig är säkra eller att de inte förtjänar välbefinnande. Dessa självuppfattningar återspeglas i kroppen och påverkar bland annat hållning, andning och till och med hjärtfrekvens. Förändringar i kroppen påverkar hur personen tolkar sin omgivning och hur de relaterar till andra människor. Traumatiserad interaktion leder lätt till felaktiga tolkningar och utmaningar i relationer.

Särskilt skadligt för familjerelationer är bristen på känsla av kontroll, skyddande närvaro och tröst, samt hjälplöshet och oförutsägbarhet. Trauma lämnar ett bestående märke i sinnet, som kan aktiveras även efter decennier. När trauma-minnet aktiveras väcks samma känslor i kroppen som i den ursprungliga traumatiska situationen. Vissa familjerelationer eller relationer mellan partners kan fortfarande vara i ett traumatiskt tillstånd, vilket gör att relationen inte utvecklas i takt med andra livsområden. Detta leder till upplevelsen av tomhet i relationer, missförstånd och brist på möten.

I föräldraskap eller familjesammanhang kan trauma visa sig antingen som underviktighet eller låg energi hos föräldern, förlamning och depression, eller som överaktivitet, dvs. en ständigt pågående rörelse och övergång från kris till kris. Om en förälder har upplevt tidigt trauma, kan detta trauma även visa sig som dissociativa tillstånd. Därför är det viktigt att identifiera traumaorganiserad interaktion i familjeterapi och att utveckla metoder för att arbeta med detta.

I Sverige har Sisko Karinen, Minna Koskinen och Aino-Maija Rautkallio utvecklat en metod för stabiliserande familjeterapi, vars syfte är att förstå de skadliga effekterna av traumatisk påverkan på existensen, att identifiera trauma i familjens interaktion tillsammans med familjemedlemmarna samt att öva på reglering av känslor och kommunikation med familjemedlemmarna. Detta sker genom att fokusera på familjemedlemmarnas och terapeuterna kroppsliga upplevelser samt de relaterade känslorna och bilderna. På detta sätt lär sig familjemedlemmarna att observera både sig själva och sina interaktioner, att identifiera traumatiserande sensoriska stimuli, att reglera sina egna reaktioner och att stabilisera sin egen upplevelse.